Min underbara värld

Jag har nu hamnat vid ett vägskäl, dit jag visste att jag skulle komma.

Att kunna ha konsten att sålla sina tankar och välja väg, att kunna hålla sig till det och även innerst inne inse att det var helt rätt val man tog.

Jag grubblar som aldrig förr.

Jag har aldrig varit så feg, aldrig varit så rädd för mina egna tankar.

Att välja rätt val och sedan hoppas på att man får den positiva respons tillbaks.
 Mycket står på spel och jag är.. jag är verkligen förvirrad i mig själv.

 Det kanske bara är just nu som allt känns bra?!

Vad händer om jag bestämmer mig för att berätta och sedan inte får allt tillbaks som jag i mina tankar kräver för att vara övertygad om att det var rätt?!

Är det möjligt att jag kanske blir lyckligare om jag inte delger det?
Eller är det ännu mer möjligt att jag får den respons jag ville ha och aldrig mer kommer vara olycklig, eller ovetandes?!


Jag kommer nog låta detta gå ett tag till. Men för varje sekund som går så blir jag mer och mer övertygad om att jag gör fel val för mig själv, att låta mig hållas.
Vi har en kryssning framför oss på långfredagen, det kanske sipprar ur då.
Berättar jag innan så blir det nog inte av och jag vet precis hur det kommer sluta då.
Inget kommer hindra mig från att göra det som folk mest fasar för.

Falla.

Att vara gråtfärdig över sina egna tankar och känslor. Jag verkligen avskyr det.

Jag vill inte sitta här hemma. Jag vill vara där han är. Föralltid.


Jag mår verkligen inte bra av dethär. Aldrig varit mer tankspridd, förtvivlad och till gränsen tokig.

Min tid är över nu.

Dessa tankar är väl kanske inte direkt hundra att lägga ut här men just nu skiter jag i det. Är less på att vara ett jävla bollplank för mina föräldrar ibland, min storebror känner exakt samma sak.

Fine att dom skilde sig av en anledning. Men varför hamnar vi barn ALLTID i kläm?
Tycker det är bra att funderingar kommer ut, men vad fan ska vi barn säga? Jag beskyller varken min mamma eller min pappa för allt, för båda har lika stor del i det hela.

Jag bara så jävla FÖRVIRRAD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag och sanna har haft en toppendag sen hon kom hem. lagat mat sanna målade en riktigt riktigt fin tavla. fick för oss att baka kokosbollar.. satt det gjorde vi..

nu är hon och hämtar johan..
jag sitter kvar med mina tankar..

beskedet idag kom som ett jävla slag i ansiktet. känner mig tokdeppig, glad, ledsen, helkonstig.
JÄVLA FAN!!!! detta är inte nåt som bara kommer och går utan nu får jag kämpa en hel del... mitt beslut, min ångest...


nattcigg o kudde. klockan står ställd på 4.55

Jag har helt enkelt inte haft tid att sållan mina tankar, sätta in dom i de fack där jag vill ha dom. Haft på tok för mycket att göra. Dels att utföra och känslomässigt.
Sova, vad fan är det? Känns skitkul att bo med nån som bara tar o tar men sällan ger nåt tillbaks, kan vara ganska ärlig med att säga att i mitt nästa(?) förhållande så kommer jag garanterat vara mer resonabel( kan man verkligen skriva så..)
Att lära sig lägga band på sina känslor kan verka vara en lätt match, men tro mig, det är det inte.
Att bo ihop eller bo tillsammans med är också två helt olika skilda saker har jag upptäkt.
Att aldrig få kunna ha dendär dörren att stänga om sig, slippa stå i vägen för div. saker och bara dra täcket över huvudet precis när fan man vill utan att nån kommer och klagar på att man är trött.
Mitt jobb för övrigt är fan så mycket mer krävande än vad jag någonsin trodde, vilket kräver en stunds tankerensare, som jag sällan får.

Alla har vi olika relationer till olika människor.
Ta till exempel relationen mellan mig och min pappa.
Den har inte alltid varit den bästa. När mamma och pappa skiljde sig blev den drastiskt "bra". Mycket känslomässigt arbete gick vi genom tillsammans vilket jag var säker på skulle hålla resten av tiden.
Vinden vänder fort och så fort han fick "en ny" så försvann den på ett sätt igen. Fram tills igår. Att faktiskt veta och höra att han fortfarande kan öppna sig för mig och berätta sina känslor fick mig att storma av tankar och sorg, självklart glädje också. Jag är helt säker på att vi är för lika på ett sätt i vårt känslomässiga, att krocken kan ligga där. Vi är båda grubblare och tänker så otroligt mycket innan vi ibland kan få ut allt. Jag tror vi handlar när vi hamnar i känslomässig kris. Att orden ska vara perfekta innan dom kommer ut till en hörande beskådning.

Jag fick en gång höra av en underbar människa att jag är en sån som visar att jag finns men inte så mycket mer. Att jag inte har behovet att hävda mig mot andra människor. Jag börjar tro på det. Många ser mig som tystlåten och ibland blyg. Så är nog inte fallet. Jag söker efter denhär perfektionen, har jag inget att säga så håller jag hellre tyst. Jag hatar egentligen dösnack. Att surra i flertalet timmar över ingenting ger som sagt ingenting.
Jag vill ha det äkta, jämt. Annars får det hellre vara.

Att leva i denna numer falska värld ger mig inget. Jag är på ständig jakt att ge mig själv lycka, vad lycka nu kan vara. Någon som vet?
Singellivet idag anser jag vara rätt behagligt, antar att jag inte funnit mig själv ordentligt efter separationen tidigare i år. Jag behöver leva själv, solo, finna mig själv, älska mig själv innan jag kan älska någon annan igen.
Jag tror på att alla måste göra det för att kunna ett välbefinnande i livet.
Men få gör nog det. Att dessutom inte kunna vara ärlig mot den man lever mig, eller ens sig själv verkar väldigt många ha svårt med också. Även jag, jag inser lätt mina fel och brister men delar sällan med mig av dom.

Jag tar ofta saker för givet, eller gjorde kanske jag ska tillägga. Att finna sig själv i en annorlunda situation, eller ja en bit av sig, är den märklig känsla att dela. Att ständigt arbeta för högtryck under press är i dagsläget ingen dålig merit för sig själv.

Jag tror att efter denhär perioden av mitt liv, så kommer jag kunna takla de flesta situationer jag kommer möta.
Jag vet idag inte vilka jag kan luta mig helt och fullt emot. Jag möter många besvikelser, jag kanske "ger" det jag med. Men det vet jag inget om för folk ska vara så förbannat rädda att ta tjuren mellan hornen och sätta ner foten och dela med sig av sin känsla av vad som hänt och i värsta fall gått snett.
Just denna förbannade fegheten som verkar vara som ett ytligt jävla skal på varenda människa som jag känner till.
Jag är less på det. Ja det är jag.

I samma stund som alla känslor kommer som en storm som kan beskrivas med en svart kritas stenhårda streck över ett vitt papper så verkar det finnas ett litet ljus i tunneln. Kanske sa jag, kanske...

jo den gör nog fan det... ena sekunden känner jag mig så jäkla glad och pigg.. i nästa så sjunker ner, djupt ner i alla dessa jävla tankar.. OCH JAG KAN FAN INTE SORTERA DOM HELLER!

kan dom ha haft rätt?


haft en riktigt bra dag idag på jobbet. fått väldigt mycket gjort.
jag och moncan har kommit igång med vår läroplan ordentligt och det är en jävla hjärngympa.. och det är såå kul! det finns ingen ironi alls. utan jag verkligen älskar det. känns som att man för en gångs skull gör någon nytta förrutom att "passa barnen". me like it very mucho!

var hem till teresia idag och fikade efter jobbet... anna kom dit också. va himla mysigt. o alvin är ju bara så jäklans söt!!!

ska dra mej mot soffan o kolla film med sanna nu och sova gott sen.
sjukt jävla slut...

ska på kafferep imorgonkväll..!=)


pussa!!!

jag vet att några av er som läser är mina närmre vänner...

så..

kärlek? vad är det för jävla påfund? djävulens? sätter ju förfan bara griller i huvet på en..

nä..

nu ska vi gå och sova här hemma..

bara totalt less på läget..



vad säger man om han då? en påse skit? tjae.. ikväll iallafall.

detta inlägg kommer uppdateras och bli längre.. börjar smått nu bara, tar en paus i städningen...

feghet. är det kanske rädsla? va fan har jag att förlora när jag åker dit?!

jag träffade micke igår, en väldigt bra och fin vän, otroligt mycket utbyte av varandra.. det får en att fundera över sin egen situation.. även fast vi pratade mycket kring han och hans liv just igår.
jag vet inte om just själva grejen att träffas gör mig rädd. det är nog mer rädslan att det skulle bli som förr.. varför jag ens har dessa tankar ställer jag mig ofta.. men finner aldrig något vidare svar...

skrev ett längre utkast igår.. men just som jag uppdaterade så dog internet.. så allt försvann:(:(:(



jag var förbi håkans mamma i förra veckan.. var ute och gick med pumis o skulle egentligen bara tagit en cigg men blev kvar drygt en timme.. insåg sen efter att jag verkligen saknat henne, vi har inte setts sen jag och håkan separerade i mars!
vi stog och pratade om verkligen att möjligt. var verkligen kul att se henne igen!
jag insåg även då att jag inte gjort ett klokare val än att lämna håkan. fick bevis på att jag inte skiljt mig från släkten, vilket känns väldigt skönt!

jag vaknade igår av ett sms till prinsessan och idag till hjärtat. tror ni man smälter eller? me is just to happy!!!
tankarna snurrar på rätt bra faktiskt.. eller väääldigt, otroligt mycket. hela tiden. jag måste åka till han. jag bara måste. det får kosta vad det vill. bara jag får vara hos han!

more to come!

så känner jag just nu.. har kommit på att jag numera oftast bara skriver när jag har en känsla. bra eller dålig eller liknande..

just nu.. förbannat korkad, förutsägbar, knäpp, förvirrad, nog rent av rädd..
har börjat få en del känslor.. för en viss människa.. länge sedan jag kunde känna denna rädsla för något som jag inte ens har, än.

jag kastar mig ut i tankar ibland som jag får tillknäppta på mig att det inte är så..

MEN det fanns något positivt i det hela när allt började klarna..

vi hade en diskussion precis nu.. pratade om allt från hur man bor, färga håret(vi båda färgade håret svart ikväll, blir asgrymt) och då han plötsligt påstog att han ville att jag och sanna skulle bo grannar med honom.. iom allt annat snack kring det så stängdes mussel-locket på en femöring tills han märkte att jag reagerat fel, trott fel...

jag menade faktiskt att jag vill att ni ska bo nära för att vi ska ha närmre till varandra..

jag dog. suck! dumma jävla knäppa meeeeeej! föruthastade tankar. damn!!!!

nu ska jag dricka upp mitt rödvin och kolla hur håret blev efter en hårtorkning!!!

krippe-krisp ringde och ville att vi skulle dra in till patricia!=) får väl se...

men puss då!

Sitter här nu i min nya lägenhet som jag bor i tillsammans med min underbara Sanna.
Känns konstigt att kunna gå upp därifrån man vaknat och slippa gå ut för att sen gå in till det hus där badrum och kök finns..

Vi fick ordning på allt igår.. har lite kvar hos mamma..
Men det vart verkligen jättemysigt överallt.. och jag har en riktig garderob första gången sen i mars. jag gnäller inte om man säger så!

va så himla skönt att kunna ta en dusch igår och bara fluffa runt i ett par pyjamasbrallor resten av kvällen tills jag somnade..
dessvärre så var det ingen bra natts sömn så min astma är så förbannat jobbig just nu. måste nästan sitta helt rakt upp och sova för att inte luftrören ska svullna igen och lite slemmiga.. hostar gör jag rätt bra också..=(
var ner till läkaren igår enbart för att sjukskriva mig(behöver intyg från första dagen då jag är sjuk mer än 6 tillfällen/år)
det hela slutade med att jag har åkt på en akut bronkit och fick en tredje astmaspray..
SKITKUL. på 25 minuter igår hade jag gjort av med 400 kr. =johanna inte så jäkla nöjd!


idag och imorgon ska jag bara ta det lugnt.. kan gå några meter innan jag blir helt slut och har knas-svårt att andas. blir några småturer med pumsan bara!

T. är hemma från jobbet idag också satt det e skönt att ha någon att prata med iaf:p

ha en finfin dag.

puss o kram!

detta är ett långt, för mig väldigt känslomässigt. upplever ni det hoppigt och en aning förvirrande får det stå för er. kan känna att detta var en avskrivning som jag ville dela med mig av.

Slut på det roliga. imorgon börjar en ny vecka.. har en massa att göra.. flyttar i helgen som kommer.. eller ja.. första lasset går då.. sen det som står på ip kommer under veckan efter..mycket tankar kring det..

just för tillfället har jag mycket tankar..

igår natt fick jag mig en uppknäppning då jenny blev så dålig så jag fick ringa på ambulans.
i huvudet snurrade tankarna och jag var vilket sekund som helst nära på att ge upp hoppet, släppa ut alla känslor och bara skrika. men jag hade micke här. genom att då bara titta på mig så blev jag lugn..
jag tror inte att man egentligen inser vad man har innan man förlorat det.. det är nog den livshypotesen jag lever efter.. om jag nu får tänka såhär i efterhand..

för att gå långt tillbaks i tiden.. eller iallafall ett par år..

jag hade en familj. en kärnfamilj.. ni vet mamma, pappa, barn.. tills en dag då mamma sa att hon inte älskade pappa längre. jag kan fortfarande minnas känslan som för en sekund sen när vi satt i bilen på vägen hem.. även fast jag satt ner så föll jag. jag föll och visste inte vart jag skulle landa.. min första märkbara reaktion var att vara det snälla barnet som alltid ställer upp för sina föräldrar. jag kramade min mammas hand och sa att jag alltid skulle vara med henne.. vad hon än beslutat sig för..
allt gick så jävla fort och när vi kom till vallentuna hade pappa redan varit och tittat på en lägenhet, som min mamma senare köpte. under den tidsperioden så bodde jag hos en tjejkompis, Mina, inne i stan. festade rejält och dejtade christer i ösmo. vi hade alltid daglig kontakt iom att jag fortfarande pluggade och sen jobbade på bällstabergsskolan i vallentuna.
min senare reaktion var att åka in tillbaks hem till stan. ta ett par lugnande och dra till nivå och drack mig redlös med bla sanna. träffade massa folk och kom inte till skolan på hela veckan.. jag tror det var en söndag som vi var ut. men för att lägga in en positiv tanke i det hela så var festen på patricia något utöver det roliga..

att senare inse att det faktiskt skulle bli en dag när vi skulle splittras..
mamma stack dagen efter min student. frånsett bakfyllan så är det en av mina absolut värsta dagar i mitt liv..
jag och pappa låg nere i min säng och bara grät medans mamma och hennes vänner hjälptes åt att bära ut "henne". inte ett foto tog hon med sig minns jag..
vad vi inte visste, som vi fick veta senare var att mamma träffat någon annan.
jag kastar absolut inte en påse skit på henne med denna blogg. jag älskar min mamma. men det som hände kommer jag aldrig förlåta. men som alla andra skillsmässobarn gör, vi går vidare.. fast vi inte vet hur så gör vi det bara.. av någon konstig anledning.
allt med lovorden" våra barn kommer må bättre." FÖR I HELVETE. jag har aldrig mått sämre.. utåt ser jag glad ut.. men inom mig kommer alltid känslorna ikapp mig.. hur är det möjligt ställer jag mig alltid frågan..
jag hade en trygg tillvaro som jag rycktes ifrån.. som mina bröder rycktes ifrån.. och min pappa.. jag älskar honom upp över öronen med.
över en natt så förlorade jag det. över ett klockslag. och jag vet att allt aldrig kommer bli som förr.

ett annat exempel.. jag levde ihop med håkan. när vi en kväll satte oss och pratade ut visste vi båda att det redan var över.. jag har aldrig känt mig så säker på något, fast ändå så förbannat osäker. håkan kommer jag alltid älska djupt inne i hjärtat. han kommer alltid ha en speciell plats. fast det kommer aldrig mer bli just vi. jag är glad över att känna så för vi var aldrig riktigt "vi". vi drog åt olika håll, ville olika saker i livet. han har det bra med sin josefina och jag är faktiskt glad över dom och jag hoppas han gör henne lycklig på det sättet jag aldrig kunde uppleva fullt ut.
men som sagt.. man vet aldrig vad man har när man förlorat det. vi bodde ihop i en perfekt och bra lägenhet.
vad jag kan känna att jag förlorat därifrån är fotfästet.. jag hamnade här. där jag sitter nu. hos mamma.
jag som aldrig skulle låta det inträffa. att flytta "hem" igen.
jag förlorade även mig själv i det hela. jag spelade glad och lycklig. träffade flera för att få bekräftelse i mig själv. visst fick jag det många gånger.. men från att ha levt i ett fast förhållande så har det egentligen tagit mig tills nu att inse att jag faktiskt är själv.. om ens det, det är inte vi i diskussioner. utan det är JAG. bara jag jag jag!
tror nog att det är många som känner som just mig i detta..
jag ska under nästa helg flytta till sanna.. allt känns så nytt just på den fronten och jag är så förbannat rädd, rädd allt ska gå åt helvete och jag behöva flytta hit igen.
JAG VILL INTE BO HÄR. jag trivs inte här. jag vill bort. bort bort booooort.. och med lite tur så kommer det bli så..

med separtionen från håkan så rycktes även en hel familj från mig.
jag pratade med maria(håkans mamma) i veckan som var.. jag har nog aldrig gråtit så likt ett barn under tiden.
en människa jag stått nära och älskat som en mamma under 6 års tid. det är hårt. förbannat hårt.
nu blev det en.. lättnad av något slag.
jag har känt mig besviken att inte höra något från dom.. men jag å andra sidan har hela tiden sett andras fel men inte mitt eget. jag kunde gott rest på mitt feta arsle och ringt dom själv. eller varför inte åkt dit.
feghet. rädsla. vad skulle hänt om dom inte velat ha med mig att göra. jag är så naiv ibland.

jag har haft en vän vid min sida under de sista 7 åren. någon som alltid vetat hur jag mått innan jag ens behövt säga något. med min isärflyttning så var jag helt säker på att jag förlorat henne. när vi väl hördes av var det bara glåpord, från bådas sida, som kom ut.
jag är glad att ha henne nära mig igen. vi ses inte varje dag längre, men vetskapen om att hon alltid finns där, gör mig en snäpp lugnare och gladare. hon finns för mig. och jag finns för henne.


under den sista tiden så har jag börjat festa mycket igen.. både på gott och ont. jag har funnit en ny bra vän, susanna. jag träffar mycket folk.. men ofta bara ytligt, vad annars.
men i fredags så var jag med susanna. jag fick hit micke och hans kompis rickard följde med. hade en otroligt trevlig kväll, vilket jag tackar alla jag träffade på för.
efter krogen så gick vi tillbaks hit, men inte sanna som åkte hem. vi fick med oss jenny istället.
jag och micke kom varandra närmre, vilket jag verkligen uppskattar. han  är klok på många sätt och jag får verkligen utbyte av att vara med honom. otroligt bra och fin vän.
jenny och micke satt och verkligen förklarade vad jag betyder.
jenny har jag känt i otroligt många år men inte förrens i fredags förklarade hon öppet sina tankar om mig.. jag hade verkligen skitsvårt att ta till mig alla fina ord.. dom har fått sjunka in och dom gör mig varm inombords nu. jag kan inte tacka henne tillräckligt. inte micke heller.. ni är mina änglar denna helg!

med detta inlägg avslutar jag även med ett sång. en fin sång, för mig. för detta var just orden, från mig.




tack ni som läste. nu går min vardag vidare..

ge inte upp hoppet mina vänner!!

inge bra nattsömn inatt heller... somnar sent, vaknar, vrider och vänder på mig innan jag ääääntligen lyckas somna om igen..
vart väckt imorse också att ett par sms från Tobias. trodde han sov men inte då..


aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah
FÖRÄLDRAMÖTE ikväll.. jag önskar jag vaknat upp till en lördag...


ska iväg och träffa micke darling ngn gång också.. fixa ny cd. både han och jag har lyssnat slut på den förra..=)

nähe.. om man ska våga sig in i huset och borsta nötterna innan jag drar till jobbet då kanske. får väl smyga utav i helvete.. IDIOTEN e visst hemma.


ha en bra dag.

crap crap crap.. känns som att jag skulle kunna bo vart fan som hellst nu.. i dont belong anywhere..

helt jävla förvirrad och vissen sen i mars.. när ska allt ta slut? vart hör jag hemma?
dagar och stunder som denna har jag bara lust att dra.
jag tackar gud att T. finns..

"vad händer då?
vi kommer till er.. hur går bussarna?
den sista har redan gått.
faaaan!!!!
går ju tåg..."

jag avslöjade en djup jävla grej för honom idag.. kände helt enkelt att jag inte lagt alla korten på bordet för han.. och han tog de ok.. trodde visst ngt annat-igen, om honom.. varför vill jag inte fatta??

bara se där. hur go e man inte..

hade tänkt dra med sanna till .... som jag så fint kallar dom ikväll...

fina fina underbara T.. och fina fina fina fiiiina underbart älskade vänner. tack sanna för att du stannade. kändes skönt..

snart kommer johan och hämtar mig!

puss
(varför ska jag alltid sluta bloggen med puss? äkta crap-ord)

Jag har gjort något som jag faktiskt aldrig trodde kunna hända över min döda jävla kropp...

Jag har haft kontakt med en underbart fin kille. Jag trodde att den "relationen" vi hade till varandra bara var på skoj. var den det? NEJ! fick jag reda på ikväll.. jag fuckar upp det inte bara en gång utan två gång.. SAMMA JÄVLA KVÄLL!!!!!!!! Snacka om att jag mår så jävla dåligt i mig själv så jag inte fattar när jag sårar andra människor..
mina känslor var aldrig starka.. jag skulle åkt dit ikväll.. var på väg men ångrade mig efter ett samtal med christer. Åkte "hem" igen. drack mer vin och blev lite onykter.. nu är jag inget annat än nykter och tom.
JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT DUM I HUVUDET.

Jag trodde inte det var nåt sånt faktiskt.. korkat Johanna. FÖRBANNAT jävla korkat



Tack Sanna, Susanna, viktor och victor för att ni till sist gjorde min kväll!!!


Imorgon blir det annat.
Perhaps en stund med C. på stan!(hoppas jag iallafall) och senare en skön date med Sara, Sugisanna och Louise! maybe fler vill följa med. komsi komsi människor!!!=)=)

Nu pratar jag med susanna och ska sova sen! Upp early in the morning!!

Hej där ute alla ni som följer mig.

Jag har varit dålig på att uppdatera er om mitt liv. Oavsett bra eller sämre humör.



Har hunnit med en hel del.. Fyllt år. varit full en hel helg( vilket säääällan händer.)
Egentligen hänt mer än så men anser inte att ni behöver ta del av allt som händer mig..


Jag pratade igår med en människa som varit här inne och läst min blogg.. Han ansåg mig vara en mycket arg människa. Skulle kunna ta och förklara detta lite..
Min kusin är en aktiv bloggare(ibland) och ville se mer av mitt liv då jag som sagt varit dålig på att uppdatera sista tiden. Gav en hint på dålig tid och period och allt vad man nu kan kalla det för..
Jag har inte direkt varit en glad människa sista tiden. Jag har inte mått bra. vissa datum får en att minnas tillbaks.
Jag mår dåligt över hur min boendesituation ser ut just nu. Även fast jag ska flytta så kommer detta inte ske förren om ett tag. Jag mår piss över det. Ni som inte vet exakt så kan jag dela med mig..
Jag och Håkan separerade för ett tag sedan. Då allt gick så fort så flyttade jag ut(nej tack till en gammal historia) och hamnade hos min mamma och hennes kille Mats. Har bott här sen dess och både jag och mamma är lite chockade över hur vi är nuförtiden när vi bor tillsammans om man jämför med sist(det var ändå ett par år sedan..) Då jag är van vid att ta hand om mina egna lik så känns det väldigt främmande att min mamma åter kommit in i bilden att tjata och gnälla. Hemskt ledsen, men jag köper det inte..
jag kanske är arg just nu. jag orkar inte dra på smilebanden i onödan. inte just nu iaf. men låt mig vara det.

Jag har kommit igång med mig själv igen.. tror nog att psykisk och fysisk hälsa absolut går hand i hand.
Promenerar en hel del vilket gett bra resultat. Ska ner och träna imorgon på gymmet.. kanske kan stava imorgon på lunchen iallafall. Inte direkt ngt som skadar..


Just nu så läker mitt liv ihop med musiken. vad gör man utan den...?

Jag slits i tanken mellan drömmar och verklighet. Är jag bitter eller är jag glad? Solen skiner eller har jag bara regn hos mig..?
Jag mår helt enkelt inte okay just nu.

Jag har som ni sett i bloggat på ett par dagar. Känner inte att jag för tillfället har så mycket att dela med mig av.. Jag är på väg ner.. och jag vet inte hur jag kan ta mig upp.. Det känns bara som att världen står och tittar på utan att göra nåt.. Men dom vet inte.. nej.. dom gör inte det.. För alla förväntar sig detdär jävla fina smilet på ens läppar. Ler man inte så är man sur.. eller kan det kanske vara nåt annat? Jag bara ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR när folk tar allt för givet.

Jag fyller år imorgon och har inte stora förhoppningar. Jag tackar min familj för den hjälp jag fått och får, men jag orkar inte.. Jag orkar knappt ta hem mina släktningar.. eller hem? Vilket jävla hem? Jag har redan format mitt älskade hem.. men vet ni vad som hände med det? Vi "sålde familjelyckan" och dog.

Det är bara så min tid ser ut just nu. För en vecka sen. Säkerligen en veckan framåt också, minst. Bitterhet. Nedstämdhet. Ledsen.


Jag orkar helt enkelt inte.

På lördag ska jag och Sanna ha tjejmiddag hos Louise(japp)
Kommer bli några st. det jag längtar som mest efter är att dämpa paniken med innehållet i alla flaskor.